Senaste inläggen
Jag försöker viska alla orden till dig
och hoppas att du någon gång
vaknar på fel sida
tänker på mig.
Fågelhjärta eller hopphjärta
eller tras ashjärta
spelar ingen roll.
Det är för svårt att förstå.
Andas någon annans andetag
som kan blåsa bort krypen
slippa känna egna
slippa fågelhjärtat till as
slippa leran rusande runt i venerna.
Men om jag hade visat dig vad jag är
hade jag kanske vågat
tvinga dig att lyssna på slagen.
Dunkat mitt hjärta närmast din ryggrad.
Men jag är rädd
de verkar bara försvinna
en efter
en.
Vi försöker
snälla
ta mig
håll i mig lite för hårt
utan att jag går sönder.
Världen är inte längre täckt av ett lager olja.
Till trots att världen om och om igen bevisar att ren ondska finns, så finns det hopp. Jag har läst om Biafrakriget. Det känns lika nära som Norge. Vi är alla mänskliga och hur det kan bli så fruktansvärt fel, att människor börjar tro att det har rätt att avrätta andra människor är helt oförståeligt.
Jag känner att jag vill längre bort, helst Afrika, i alla fall till en liten by i Italien eller kanske Paris. Jag reser runt i Sverige och jag ser faktiskt kärleken. Den finns. Tar in leende på tåg, försöker se in i ögon trots att de tillhör människor i ett stressigt Stockholm. Blundar på båten över till Skansen och kan stänga av att jag är omringad av föräldrar med solbrända skrikande barn.
Hon säger att hon älskar städerna och jag vet att hon känner min kärlek.
Vi skulle kunna flytta till Japan bara genom att le. Hon är en helt egen person med fantastiska viljor, men fortfarande med mig och beroende av kunskap. Om man hade vetat vilket ansvar det är i att ha barn hade man aldrig skaffat något. Och det är tur det. Vad några vi hade varit.
Och ibland gråter jag.
Efter 30 år har jag äntligen lärt mig att gråta för mig själv. Det har inte varit enkelt. Det har varit skamligt och en slags förbjuden självömkan i det. När människor dog såg jag människor sörja på automatik och det gjorde mig stum. Andra skrek ur sin sorg rakt från hjärtat och det fick mig att stortjuta, för dem. Det är lättare att försvinna i andra.
Ibland känner jag ändå att det går för långsamt. Det har aldrig funnits någon övre makt som tagit mig till nätter jag inte minns. Men jag tror på änglar och universum. De för mig framåt. Snurra fortare. Och det har hänt att jag har drömt att du står framför mig och skämtar och dansar och säger att du är okej även om du inte längre är här på jorden. Det tror jag på.
Man skulle kunna få kunskap i universums skönhet i varje själ om man kunde veckla ut alla dess veck.
Jag snor andras ord, men gör de inte till mina. Läser böcker som aldrig förr och förstår att man kan ta ett plan till vad som helst för att finna något annat. Andra gör sådant. Förmodligen går det lika bra att hitta det här. I min lägenhet prydda med bilder på Jesus och Marior, till ljudet av grannars dammsugare, i min trygga stora säng.
Och katterna lägger sig på min mage, spinner där det gör som ondast.
Det var längesedan jag höll så länge.
Jag har bestämt mig och är värd alla himlar som går att få. Trött, vinögd men glad. Om två dagar får jag semester.
Detta ska inte handla om sorgligheter och nu har jag promenerat bort de värsta ilningarna i huden. Korsat en park full med käcka allsångssjungande människor. Vrålhöga lurar överröstar det mesta.
Och kanske hade jag behövt sjunga ikapp hela staden, men jag är nyvaken och ser ut som ett litet troll och det är inte acceptabelt att gasta som man vill. Och då vill jag inte vara med.
Jag går runt sjön. Passerar människor som fiskar, hånglar, badar och någon försöker gå ikapp mig, men jag ger mig aldrig. Fråga mig inte meningen med den där grejen. Jag simmar även ikapp med brandmän i simhallen, men de kan jag ta en annan gång. En envis jävel.
Sommaren känns trots allt som en nyförälskelse som jag kan ta den precis dit jag vill. Detta ska inte handla om sorgligheter.
Vi är på festival för sent. Vi är där nästan till natten till trots att vi ska upp klockan 6 nästa dag. Jag får lite dåligt samvete, men tror på att det är okej när hon sprudlar. Hon kastar boll med en man i världens längsta dreads, hänger tufft vid spelningar, helt fascinerad av elektronisk musik och hon hittar nya vänner varstans. Vi hamnar i ett rum där de sjunger yogamantran och hon ser helt nöjd ut med benen i kors gungades sjungandes.
Och vi sitter på ängen. Hon ligger i mitt knä och viskar att hjärtat bultar i magen, att hon känner kärlek. Jag är ibland en stressad mamma, men just precis sådär när vi tar våra fina pauser känns det inte så farligt alls.
Och jag har fått kontakt med finaste människor igen och det är sommar och vi har tid. Jag har aldrig varit klarare med vad jag vill och jag gör det. En del människor förtränger man i perioder och av olika anledningar har jag inte kunnat stå rakt framför dem. De är dock alltid bara ett samtal bort och när jag kommer på det äter vi snart middag tillsammans igen.
Te och snus och insikter. Jag har fått min första ”riktiga” fasta anställning idag. Jag är snart 30 år och har inte mitt drömjobb, men varje månad mer pengar på kontot än jag någonsin tidigare har haft. Jag har alltid sparkat lite bakut och sagt att pengar är inget, men äter upp det nu. Det har varit fantastiskt att studera och ibland en utmaning att knapra sig från ströjobb till ströjobb, men liksom nog. Att impulsköpa en tröja utan en klump i magen, att inte kolla vartenda pris i mataffären är också frihet.
Så nu försöker jag få allt till trots heltidsjobb. Få in en festival mellan två jobbpass, köpa en ny gitarr, kanske spela helgerna igenom. Försöka lära mig att släppa allt de övriga timmarna, ta med henne på äventyr och absolut sova så fort kroppen säger nej.
Andas lugnt, pengarna kommer. Ja och för första gången i mitt liv har jag även sådan där semester. Jag har en liknande känsla som när man inväntar sommarlov.
Och kanske säger någon att de har jobbat sedan de var 12. Mina morföräldrar har frågat mig om jag har legat hemma och sovit om dagarna när jag har studerat. Det är inte på riktigt. Ingen skit under naglarna, inga besparingar på banken och hur mycket behöver man egentligen lära sig?!
Vad de inte vet är att studier är tio gånger mer press för mig än de flesta arbeten. Absolut ingen som helst sans eller distans i det. Jag har pluggat dygn i sträck och sedan somnat med tentalitteraturen som huvudkudde. Då sover jag.
Jag hittade min gamla blogg och kände kärlek. En gammal fin dagbok som bekräftar att jag har skrattat och gråtit, funnit, vunnit, trott att jag har förlorat, men nej. Som bekräftar att hon har blivit så mycket större, att vi båda blir klokare med åren och att det mitt i allt är okej att krascha. Jag tar mig upp. Det skrivna är bevis för mig. Herregud. Varför slutade jag skriva?
Så jag fortsätter här.
Jag fyller 30 i år. Jag är ännu äldre, klokare, mindre naiv, har mer pms, mer ordning och mindre av kaos. Fler insikter och mindre flyende nätter samt ytterligare några gråa hår och fler människor som jag vågar vara nära. Jag skulle dock vilja få tillbaka lite av det naiva. Det var fint.resten är jag ganska nöjd med. Och det blir aldrig sans eller distans i den här själen, men det blir ganska vackert ändå.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | ||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|