Världen är inte längre täckt av ett lager olja.

Till trots att världen om och om igen bevisar att ren ondska finns, så finns det hopp. Jag har läst om Biafrakriget. Det känns lika nära som Norge. Vi är alla mänskliga och hur det kan bli så fruktansvärt fel, att människor börjar tro att det har rätt att avrätta andra människor är helt oförståeligt.

Jag känner att jag vill längre bort, helst Afrika, i alla fall till en liten by i Italien eller kanske Paris. Jag reser runt i Sverige och jag ser faktiskt kärleken. Den finns. Tar in leende på tåg, försöker se in i ögon trots att de tillhör människor i ett stressigt Stockholm. Blundar på båten över till Skansen och kan stänga av att jag är omringad av föräldrar med solbrända skrikande barn.

Hon säger att hon älskar städerna och jag vet att hon känner min kärlek.

Vi skulle kunna flytta till Japan bara genom att le. Hon är en helt egen person med fantastiska viljor, men fortfarande med mig och beroende av kunskap. Om man hade vetat vilket ansvar det är i att ha barn hade man aldrig skaffat något. Och det är tur det. Vad några vi hade varit.

Och ibland gråter jag.

Efter 30 år har jag äntligen lärt mig att gråta för mig själv. Det har inte varit enkelt. Det har varit skamligt och en slags förbjuden självömkan i det. När människor dog såg jag människor sörja på automatik och det gjorde mig stum. Andra skrek ur sin sorg rakt från hjärtat och det fick mig att stortjuta, för dem. Det är lättare att försvinna i andra.

Ibland känner jag ändå att det går för långsamt. Det har aldrig funnits någon övre makt som tagit mig till nätter jag inte minns. Men jag tror på änglar och universum. De för mig framåt. Snurra fortare. Och det har hänt att jag har drömt att du står framför mig och skämtar och dansar och säger att du är okej även om du inte längre är här på jorden. Det tror jag på.

Man skulle kunna få kunskap i universums skönhet i varje själ om man kunde veckla ut alla dess veck.

Jag snor andras ord, men gör de inte till mina. Läser böcker som aldrig förr och förstår att man kan ta ett plan till vad som helst för att finna något annat. Andra gör sådant. Förmodligen går det lika bra att hitta det här. I min lägenhet prydda med bilder på Jesus och Marior, till ljudet av grannars dammsugare, i min trygga stora säng.

Och katterna lägger sig på min mage, spinner där det gör som ondast.