Det var längesedan jag höll så länge.

Jag har bestämt mig och är värd alla himlar som går att få. Trött, vinögd men glad. Om två dagar får jag semester.

Detta ska inte handla om sorgligheter och nu har jag promenerat bort de värsta ilningarna i huden. Korsat en park full med käcka allsångssjungande människor. Vrålhöga lurar överröstar det mesta.

Och kanske hade jag behövt sjunga ikapp hela staden, men jag är nyvaken och ser ut som ett litet troll och det är inte acceptabelt att gasta som man vill. Och då vill jag inte vara med. 

Jag går runt sjön. Passerar människor som fiskar, hånglar, badar och någon försöker gå ikapp mig, men jag ger mig aldrig. Fråga mig inte meningen med den där grejen. Jag simmar även ikapp med brandmän i simhallen, men de kan jag ta en annan gång. En envis jävel.

Sommaren känns trots allt som en nyförälskelse som jag kan ta den precis dit jag vill. Detta ska inte handla om sorgligheter.

Vi är på festival för sent. Vi är där nästan till natten till trots att vi ska upp klockan 6 nästa dag. Jag får lite dåligt samvete, men tror på att det är okej när hon sprudlar. Hon kastar boll med en man i världens längsta dreads, hänger tufft vid spelningar, helt fascinerad av elektronisk musik och hon hittar nya vänner varstans. Vi hamnar i ett rum där de sjunger yogamantran och hon ser helt nöjd ut  med benen i kors gungades sjungandes. 

Och vi sitter på ängen. Hon ligger i mitt knä och viskar att hjärtat bultar i magen, att hon känner kärlek. Jag är ibland en stressad mamma, men just precis sådär när vi tar våra fina pauser känns det inte så farligt alls.

Och jag har fått kontakt med finaste människor igen och det är sommar och vi har tid. Jag har aldrig varit klarare med vad jag vill och jag gör det. En del människor förtränger man i perioder och av olika anledningar har jag inte kunnat stå rakt framför dem. De är dock alltid bara ett samtal bort och när jag kommer på det äter vi snart middag tillsammans igen.

Te och snus och insikter. Jag har fått min första ”riktiga” fasta anställning idag. Jag är snart 30 år och har inte mitt drömjobb, men varje månad mer pengar på kontot än jag någonsin tidigare har haft. Jag har alltid sparkat lite bakut och sagt att pengar är inget, men äter upp det nu. Det har varit fantastiskt att studera och ibland en utmaning att knapra sig från ströjobb till ströjobb, men liksom nog. Att impulsköpa en tröja utan en klump i magen, att inte kolla vartenda pris i mataffären är också frihet. 

Så nu försöker jag få allt till trots heltidsjobb. Få in en festival mellan två jobbpass, köpa en ny gitarr, kanske spela helgerna igenom. Försöka lära mig att släppa allt de övriga timmarna, ta med henne på äventyr och absolut sova så fort kroppen säger nej.

Andas lugnt, pengarna kommer. Ja och för första gången i mitt liv har jag även sådan där semester. Jag har en liknande känsla som när man inväntar sommarlov.

Och kanske säger någon att de har jobbat sedan de var 12. Mina morföräldrar har frågat mig om jag har legat hemma och sovit om dagarna när jag  har studerat. Det är inte på riktigt. Ingen skit under naglarna, inga besparingar på banken och hur mycket behöver man egentligen lära sig?!

Vad de inte vet är att studier är tio gånger mer press för mig än de flesta arbeten. Absolut ingen som helst sans eller distans i det. Jag har pluggat dygn i sträck och sedan somnat med tentalitteraturen som huvudkudde. Då sover jag.