Vi är på festival för sent. Vi är där nästan till natten till trots att vi ska upp klockan 6 nästa dag. Jag får lite dåligt samvete, men tror på att det är okej när hon sprudlar. Hon kastar boll med en man i världens längsta dreads, hänger tufft vid spelningar, helt fascinerad av elektronisk musik och hon hittar nya vänner varstans. Vi hamnar i ett rum där de sjunger yogamantran och hon ser helt nöjd ut  med benen i kors gungades sjungandes. 

Och vi sitter på ängen. Hon ligger i mitt knä och viskar att hjärtat bultar i magen, att hon känner kärlek. Jag är ibland en stressad mamma, men just precis sådär när vi tar våra fina pauser känns det inte så farligt alls.

Och jag har fått kontakt med finaste människor igen och det är sommar och vi har tid. Jag har aldrig varit klarare med vad jag vill och jag gör det. En del människor förtränger man i perioder och av olika anledningar har jag inte kunnat stå rakt framför dem. De är dock alltid bara ett samtal bort och när jag kommer på det äter vi snart middag tillsammans igen.